torsdag 23 februari 2012

Vemodigt på Säro

Mitt arbete har tagit mig till vackra Säro. Här sitter jag nu på mitt hotellrum och tittar ut på havet. Känner mig lite vemodig. Anledningen är fantastiska Loreen. Hennes akustiska version av My heart is refusing me har gått på repeat på datorn en lång stund nu. Går ut på balkongen i mörkret och blåsten och tittar på vattnet, men hör fortfarande musiken. Hon sjunger denna text med en sådan fantastisk närvaro att mina egna känslor har väckts till liv.

Känslan av att huvudet vill en sak och hjärtat något annat. När det känns fel i hela kroppen. Total hjälplöshet. Svagheten i att blivit förnedrad men vill ändå tillbaka. Ett krossat hjärta. Panikgråt. Vilsenhet. Hög puls. Brutna löften. Total avsaknad av stolthet. Förnedring. Bara för att bli älskad. För att bli sedd.
Och min kropp kommer ihåg. Trots att det nu var väldigt längesen jag upplevde detta, känner jag samma starka känslor just nu. I hjärtat, i andningen, i pulsen, i magen. Det sitter kvar som små ärr i mig som påminner mig om livet. Men idag är jag ändå lugn. För idag kan jag välja att släppa fram dem. Och jag kan se nya saker i situationerna med den erfarenhet jag har idag.

Men visst har jag vart där på botten. Jag har upplevt allt. Flera gånger dessutom. Bönat och bett efter kärlek. Och för att bli sedd. Jag inser nu att det inte är så ofta som jag tar mig tid och tänker tillbaka på sådant som har smärtat något så oerhört. Jag kanske är rädd att jag ska få uppleva det igen. Eller rädd för att bli påmind om hur svag jag var och hur illa jag lät andra behandla mig. Men idag vet jag bättre.

Jag tycker inte synd om mig själv, jag är inte lagd åt det hållet. Men jag kan tycka synd om den lilla tjej jag var då. Som inte visste bättre och som inte förstod hur fin och stark hon var. Men hon gjorde så gott hon kunde. Och det måste få vara ok. Ju mer jag tänker på alla gånger mitt hjärta krossats, desto starkare.känner jag mig. Och jag känner mig glad. Stark för jag har tagit mig igenom mycket skit, lärt mig av det och gått vidare. Glad för att jag har fortsatt älska och aldrig gett upp att våga känna efter. Jag känner mig också tacksam. Tacksam för att alla mina tidigare val har lett mig dit jag är idag och idag är jag fantastiskt lycklig.

För är det inte det livet handlar om? Att känna. Från den största glädje till djupaste sorg. Allt är lika fint och något vi växer av. Jag kunde ju faktiskt idag valt att stänga av låten efter första lyssningen då jag började känna en klump i bröstet. Men idag valde jag att låta kroppen bearbeta det som behövdes och jag fick en stund för mig själv att tänka på allt jag lärt mig i mina tyngsta stunder i livet. Och jag fick nya insikter om mig själv. För det vore ju både dumt och onödigt att gå igenom all skit utan att lära sig något av det.

Här kommer låten som skapade detta tunga inlägg. Har du 4 minuter över tycker jag att du ska klicka på play och njuta:

1 kommentar:

  1. Vilket fint och starkt inlägg- har inte kikat in här på länge så jag måste även passa på att säga GRATTIS till bebistjejen!
    Kram
    CharlotteK

    SvaraRadera