Back to the 80's

Trots att helgen som gick innebar oväntade tråkigheter, så fanns det även roliga inslag. Som Helenas 80-tals fest till exempel. Att ha temafest innebär alltid att isen bryts mycket tidigare och så klart  även denna gång. Att få återuppliva 80-talet igen väckte både härliga och hemska minnen till liv. Det blev asgarv så fort någon kom innanför dörren och med en playlist med 80-tals musik var dansgolvet fyllt innan vi ens satt oss till bords.

Jodå, det är han som kallas Snygg-Robban... 

Det var riktigt kul att gå igenom hela klädprocessen. Vi antog att de flesta skulle komma med benvärmare, pastellfärger och som coola pudelrockare. Vi ville göra något annorlunda. Vi ville hylla det lite töntiga 80-talet och det otroligt fula. Det var ju för mycket av allt. Mönster och färger till exempel. Så därifrån hämtade jag min outfit.

Robbans kläder... ja, jag vet inte riktigt vad jag ska säga. =) Han fick låna en underbar peruk av en kompis och det var vä ldär någonstans det gick utför...  Jag och lillasyster åkte till Gengåvan för att fynda. Och OJ vad vi fyndade! =) Visst blev han fin? Som grädde på moset lyckades han också att få in de där underbara nördiga dansstegen under kvällen som gjorde att alla vek sig av skratt. Det blev en otroligt rolig kväll.

Back to the 80's

Livets gång

Helgen som gick bjöd på oväntade händelser. Vi var hemma i Karlstad och hälsade på och under fredagsnatten ringde min mormor hem till mamma flera gånger under natten. Väldigt olikt henne. Hon var orolig, såg folk i lägenheten och pratade osammanhängande. Hon har under några veckors tid sagt att hon ibland ser oss barnbarn i sin lägenhet, när vi inte är där. Hon säger att hon brukar prata med oss, men när vi inte svarar så förstår hon att vi inte är där på riktigt. Men när hon i fredags natt ringde flera gånger under natten gjorde hon oss riktigt oroliga. Så jag, mamma och min lillasyster åkte dit på lördag morgon för att se hur det var med henne. 

Min mormor är en riktigt pigg och fräsch 82-åring som är ute och går promenader varje dag och går även på gympa två gånger i veckan. Hon har aldrig vart inlagd på sjukhus tidigare. Så när hon släppte in oss på lördagsmorgonen kändes det väldigt olustigt när hon pratade osammanhängande och pekade på soffan och pratade med folk som inte var där. Vi ringde i hemlighet till rådgivningen för att höra hur vi skulle gå tillväga och fick beskedet att vi skulle ta henne till akuten så snart vi kunde. Det kunde vara en hjärnblödning, demens eller en urinvägsinfektion som orsakat förvirringen och hallucinationerna.

Att få mormor att åka till sjukhuset var inte enkelt. Hon vägrade helt enkelt. Men jag hade bestämt mig att inte lämna lägenheten utan henne och tänkte att detta må vara jobbigt, men det kan vara ett av de viktigaste beslut jag fattat. Mormor blev jättearg och skällde på oss. Så har jag aldrig sett henne och det var riktigt jobbigt att gå emot henne och mer eller mindre tvinga med henne ut i bilen. Men tillslut lyckades vi och det kändes så skönt.

Väl på akuten undersökte de henne och det visade sig att hon hade skyhögt blodtryck - 240 i övertryck och hon svarade dåligt på kommandon från läkaren. De la in henne direkt för vidare tester och observation. Nu, efter många tester, kan man se att hon har haft en hjärnblödning och nu har blodtrycket lagt sig. Hon börjar också antagligen att bli dement. Nu ska hon få en egen vårdplan och hemtjänst och det känns skönt att veta att vi gjorde rätt som tvingade dit henne.

Men det känns ändå tungt i hjärtat. Hon är fortfarande inlagd på sjukhuset och trivs inte alls där. Hon ser en massa otrevliga syner, sover inte på nätterna, rymmer därifrån och är nog allmänt rädd, orolig och otrygg. Det känns inte kul alls, men det är väl bara att hoppas på att det kommer att bli bättre när läkarna hittar rätt medicinering och hon blir lugnare igen. 

Tänker på dig mormor. Allt kommer att bli bra.

Att ge för att ge

På kursen som jag berättade om i senaste inlägget fick jag flera nya tankar om hur jag hittills valt att leva mitt liv och hur jag vill leva i framtiden. Efter många processer var en av mina viktigaste insikter att jag vill bli bättre på att visa uppskattning och ge beröm till de jag tycker om. Jag mår bra när de som står mig nära mår bra.

Visa uppskattning kan man göra på många sätt. Att berätta vad någon annan betyder för mig, är ett av mina favoritsätt. Jag tror att det är lätt att tro att folk bara ska veta det. Genom tankeläsning eller nåt. Men det berör verkligen. Prova, om du inte tror mig!

Jag testade detta under några månader förra året. Varje torsdag hyllade jag en person som inspirerar mig i en Thursday Tribute. Jag gjorde också ett handgjort kort och skickade hem till personen där jag skrev hur de påverkat mig och vad de betydde för mig. Det var jättekul och blev väldigt uppskattat!

Nu har jag tänkt att jag ska testa detta med mina vänner. Kanske inte lika kul för er bloggläsare kanske, som inte kommer att få lika mycket inspirerande länkar, men desto viktigare för mig. Korten kan jag dock visa upp. Jag började direkt jag kom hem och skickade min första kärleksförklaring till en mycket go vän. Så snart hon mottagit kortet skrev hon att jag inte bara hade gjort hennes dag, utan hela hennes månad! =)

En kärleksförklaring till min fina vän

Under denna veckan fick en av mina finaste jobbarkompisar veta att hon fått ett nytt jobb. Ett drömjobb. Underbart! Segrar ska firas och därför tyckte jag att hon var värd en stor bukett med färgglada blommor och ett alldeles eget kort. Även hon blev så glad att jag tyckte mig se hennes ögon lite extra blöta.

Ett kort till en tjej som fått ett drömjobb

Så vad kan man säga om detta. Att göra folk glada är så enkelt och så underbart samma gång. Det handlar bara om att se och bry sig om. Och att ge för att ge, inte att ge för att få.

Närvaro. Förtroende. Kärlek.

Förra veckan fick jag förmånen att åka på en ledarskapskurs. Det var Stephen Coveys "7 habits of highly effective people" och under tre fullspäckade dagar fick vi fundera mycket kring oss själva och hur vi hittills valt att leva våra liv. Kursen går ut på att gå igenom de 7 vanor som man har sett är gemensamma för de människor och företag som lyckas både vara lönsamma/framgångsrika och lyckliga. Vi fick bland annat lära oss att vara proaktiva, att börja med slutet i sikte, att göra det viktigaste först, att skapa synergier, att vara goda lyssnare och att hitta den balans i livet som ger oss energi. Vi fick även identifiera vår viktigaste roller i livet och skriva ner vår livsuppgift. Underbart befriande! Och snacka om att hitta tillbaka till det liv som man vill leva.

Jag tycker att det är så otroligt inspirerande att jobba med personlig utveckling. Hela den här kursen fick mig att tänka mycket tillbaka på en längre och djupare kurs jag tidigare gått - NLP. Jag utbildade ju mig till personlig coach år 2002 och jobbade sedan med coaching för att hjälpa andra att nå sina mål. Detta är en bit som jag verkligen saknar idag. Att få människor att växa är bland det finaste jag vet. Och tre andra ord som är fina på riktigt är: Närvaro. Förtroende. Kärlek. Det ska jag leva för att fylla mitt liv med.

Under kursen fick vi ta del av en text av underbara Marianne Williamson. Den har jag läst många gånger sedan dess. Och den blir bara bättre och bättre. Den stärker mig. Den ger mig perspektiv. Så en lördagskväll som denna så, bjuder jag på texten och hoppas att även du får tillfällighet att se ditt eget ljus och känna dig värdefull. Ibland behöver man göra något nytt för att bryta gamla mönster. Du kan börja redan nu med att visa din uppskattning för någon som du bryr dig om. Gå och gör någon glad! Det ska jag göra nu.

Det vi fruktar mest är inte att vara otillräckliga. 

Det vi fruktar mest är att vi har omätliga krafter. 

Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss mest. 

Vi frågar oss, vem är jag att vara briljant, underbar, begåvad och fantastisk? 

Men hur skulle du kunna vara något annat? Du är ett av Guds barn. 

Världen är inte behjälpt av att du låtsas vara obetydlig.  

Det finns inget upplyst i att krympa 

så att andra människor i din närhet slipper känna sig osäkra. 

Vi är skapta för att briljera, så som barn gör. 

Vi är födda för att förverkliga den Guds härlighet som finns inom oss. 

Den finns inte bara i några av oss, den finns i alla. 

Och när vi låter vårt eget ljus skina, Ger vi omedvetet andra tillåtelse att göra detsamma. När vi har frigjorts från vår egen rädsla,  

frigör vår närvaro automatiskt andra. 

Marianne Williamson