torsdag 6 augusti 2009

Från koja till slott - Del 3

Glada i hågen körde vi vidare mot Paris. Vi passerade Belgien (utan att bli speciellt impade) och i valet och kvalet att köra igenom eller runt Bryssel, tänkte vi att det kunde vara kul att se den staden också, så vi körde in. Problemet var bara att vi inte kom ut igen... Det går nämligen som en led runt hela Bryssel under marken och när man kommer upp ur tunneln så är det markerat på en skylt var man är någonstans. Svänger man inte av åker man ner i nästa tunnel osv. Himla smart, tänkte vi och bestämde oss för att ta ett varv runt staden. Det lilla vi såg av s var dock inte speciellt kul. Byggnaderna var antingen slumkvarter eller skyhöga glasskrapor med EU-flaggor på. Känslan vi fick var att man inte lyckats speciellt bra med att få ihop stadens olika delar, så vi ville åka därifrån ganska snart. Problemet var bara att vår avfart aldrig visades när vi kom upp ur tunneln, så vi åkte runt, runt några varv tills vi bestämde oss för att köra rakt ut åt ett håll, utan att svänga, så måste man ju lämna staden någongång. Och ut kom vi - Åt fel håll... 

Snart byttes de helt oförståeliga belgiska vägskyltarna äntligen ut mot de för oss ännu mer svårförstådda franska. Äntligen såg vi skyltar som påminde oss om att vi var på väg till Paris! Vi stannade och tankade på första bästa bensinstation och passade också på att köpa lite lunch. Kassörskan brände av ett kritvitt leende och kvittrade fram ett -"Bonjour!" Jag, som inte kan ett enda ord franska och hittills klarat mig helt på engelska under resan svarade lite lamt "Hejsan" på min värmländska. Jag blev helt ställd! Jag och Robban hade nämligen suttit i bilen och pluggat de vanligaste franska glosorna och dess uttal så att vi i alla fall kunde förstå de enklaste termerna. Och jag hade målat upp bilder i mitt huvud hur jag blir så där lite härligt fransk och småkonverserar utan problem. Problemet var bara att jag totalt glömt att vi åkt förbi gränsen så jag hann inte förbereda mig... Usch, vad jag skämdes...

Moulin Rouge - Dåligt kort från bilen

Ju närmare vi kom Paris desto mer nervös började jag bli för att hitta vårt lilla hotell. Jag hade 4 kartböcker i knät med olika vyer och en adress till hotellet. Vi körde in i Paris norr ifrån och mitt detektivarbete började. Robban fokuserade sig på att köra bil och lära sig de nya outtalade trafikregler som uppstår trafikanter emellan. Det visade sig vara enorma köer. Anledning var att U2 skulle spela på stadion en timme senare. Jag kunde tillslut lokalisera oss genom att identifiera alla metro-stationer (tunnelbanor) som vi körde förbi och jag kunde sedan guida oss till hotellet. Jag kan närmast beskriva känslan att komma in i Paris som skräckinjagande och jag tror att Robban kände likadant. När vi har stått still ganska länge i en kö, helt tysta och ser folk på gatan springa mellan alla bilar ropar plötsligt Robban : "-Kan man inte låsa alla dörrar i den här jävla bilen?!" Jag hoppar till och pekar försiktigt på en knapp på hans dörr och han låser direkt och pustar ut. Nu kan vi skratta åt vad otrygga och rädda vi kände oss där i lilla golfen, men vi kom ju faktiskt ifrån en öde camping i Danmark och alla intryck och mängden folk i Paris var helt enkelt för mycket att ta in på en gång och allt kändes bara skrämmande och hotfullt.

Champs elsysees - Paris paradgata med triumfbågen i ena änden

-"Kör in i rondellen och ta 6:e eller 7:e avfarten!" var mina instruktioner där jag satt med näsan i mina kartböcker. Jag hör hur Robban drar efter andan och jag tittar upp mot vägen. Där står vi mitt i rondellen runt Triumfbågen och för er som inte har vart där kan jag tala om att det är en speciell rondell... Den är 6- filig utan streck i marken och alla bilar åker kors och tvärs hur som helst. En del gasar på för fullt och en del står helt still. Helt galet! Men vi tog oss ur den helskinnade och endast en bil som höjde näven åt oss. Hotellet låg på en parallellgata till Champs elysses så det var ju lika bra att köra in på den också, när vi ändå hade pulsen uppe.

Det här med att hitta en parkering i Paris skulle kunna få ett helt eget inlägg, men jag kan sammanfatta det med att det är ruskigt svårt. Jag sprang in på hotellet och frågade om de hade någon egen parkering men hon tittade på mig som om jag vore dum i huvudet. Efter lååång tid lyckades vi äntligen att hitta en tom ruta. Timtaxan var skyhög och vi räknade ut att om vi skulle stå där i två dygn skulle det kosta oss över tusenlappen, men vad kunde vi göra? Vi var inte heller säkra på om vi fick stå där. En skylt med "Rappel" och en bild på hur en bil bogseras bort av en bärgare bådade inte gått och gjorde oss lite nojiga. Jag bestämde mig för att låta mina första franska ord någonsin i skarpt läge komma ut och gick fram till en man som såg snäll ut och kvittrade: -"Bonjour Monsieur! Do you speak english?" Yes! Jag gjorde det! Den trevliga mannen kom dessutom med ett underbart besked. Ja, vi fick stå där och eftersom vi var där en lördag och en söndag så kostade det inget alls. Hurra!

Vi checkade in på hotellet och blev positivt överraskade! Visserligen ganska litet, men fräscht och så centralt man kunde komma. Vi firade med en öl på rummet medan vi bytte om och gjorde oss redo för en kväll på stan. Första kvällen gick vi så klart till Eiffeltornet för att se när de tände upp de sprakande ljusen. Varje heltimme sprakar det helt fantastiskt och vi tog en hel del fina kort där. Men det ska ju absolut upplevas på plats. Vi gick hand i hand på broar och vid vatten och vi kände oss båda genast lite fnittriga och nykära. Om det var den mysiga och romantiska stämningen som fullständigt har tagit över hela staden, eller vetskapen om att det borde kännas så när man är i Paris, kan jag faktiskt inte veta skillnaden på. Men det spelar ingen roll. Huvudsaken var att det var underbart att gå där och bara njuta av en fin kväll tillsammans.

Nästa dag var vi riktigt peppade att gå runt och kolla in staden. Det var dessutom söndag, så de flesta affärerna var, konstigt nog, stängda. Till och med köpcentrumen mitt i centrum. Vi hörde att fransmännen tar sina vilodagar verkligen på allvar och på något sätt kändes det ganska sunt. Så vi gjorde upp en liten rutt där vi på förmiddagen fick se Notre Dame och Louvren. Det var inte så jättefint väder på förmiddagen så fotona blev inte så fina som vi önskade, men de franska byggnaderna talar ju ändå för sig själv. 

Jodå, jag fotade också men fick jobba hårt för att få några fina bilder


Det är fantastiskt vad mycket fint det finns att titta på i Paris! I början kunde vi inte röra oss framåt för vi ville fota allt, men tillslut blev det overload och vi bestämde oss för att bara vara i nuet och ta in allt i stället. Vi tog tunnelbanan till de norra regionerna för att titta på Sacré Coeur, och promenera i Montmarte. Då sprack helt plötsligt himlen upp och det blev underbart väder!

Sacré Coeur

Gata i Montmarte

Även om vi var alldeles för kort tid i Paris för att säga att vi har upplevt staden, så enades vi båda om att det var en himla mysig stad. Tros att det bor nästan lika många där som i Sverige så finns ändå den här lilla, mysiga känslan av en småstad kvar nästan vart man än befinner sig. Några fler bilder från resan:

Robban tar sig en funderare i en underbart härlig trappa

Lite romance i samma underbara trappa


Nöjd och glad efter en kaffe och crepes

Robban har en förkärlek att fota trappor och visst kan jag hålla med om att det blir snyggt!

Lite fattigare rent monetärt men mycket rikare på upplevelser var det äntligen dags att bege oss mot det som våra vänner kallade för "Slottet". Vi hade ingen aning om vad det var för något, men det skulle bli skön att äntligen komma fram. Måndagen den 13 juli 09.00 åkte satt vi med två  stora latte från Starbucks i bilen och började rulla mot Rodez...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar